söndag 9 mars 2008

A bend in the road


In Life as in motorcycling, a turn in the
road is not the end of the road....
unless you fail to make the turn.
Jeff B.

Funderar över min reaktion – eller ska jag säga brist på reaktion. Kanske beror den på att jag långt tidigare tagit ställning till de stora frågorna. Och jag har länge varit medveten om möjligheten – eller heter det risken, sannolikheten låter bättre – att drabbas av något oönskat.
Visserligen är jag en erfaren patient, men jag är inte bortskämd med att bli så väl omhändertagen!
Vänlighet och kompetent personal som vet precis vad som ska göras. Och vännernas omtanke så den värmer.

Chock, kris, kaos, sorg och ångest är ofta förekommande ord när människor berättar om sin cancer – och hur de fick besked om sin sjukdom.
Trodde först att det är jag som är underlig som inte har känt något av detta. Men jag undrar om det inte är så att det är de chockade som talar om det. Alla vi andra går vidare som vanligt. Finns säkert massor med människor som har eller har haft cancer utan att jag vet om det. Inte därför att de förtränger det, utan därför att det finns så mycket annat att tala om.
Min dödlighet har jag ju varit medveten om så länge jag kan minnas. Den hör ju till de återkommande stora frågorna som man får lov att återvända till med jämna mellanrum.

Tappade bestämt tråden – det var något jag tänkte säga, men så inträffade något och det blev inte mer.
Tråd ja – fick en istället för den tappade. Var uppe hos de söta människorna på bröstmottagningen och fick en tråd insatt som markerar tumören.


"My future seemed to stretchout before me like a
straight road. I thought I could see along it.... now
there is a bend in it. I don't know what lies around
the bend, but I'm going to believe that the best does."
"Anne of Green Gables"
by L.M. Mongomery
Y
Måste tillstå att kurviga vägar alltid har tilltalat mig mer än raka.



Alla mejl från mina fantastiska vänner bildar en ogenomtränglig “coat of mail”. Kanske är jag inte osårbar – men vilken styrka ger det inte att känna alla dessa goda tankar och böner!

Lustigt hur mina vänner frågar sig hur mycket man orkar – en fråga jag inte ställt på många år. Konstaterade i en tidigare tänkebok att man alltid orkar lite till, och det svaret tyx ha tillfredsställt mig eftersom jag inte har funderat vidare på saken.

Det är nog – inte nog, jag vet av egen erfarenhet att det är värre när någon man tycker om är sjuk, än att hantera sin egen sjukdom. När man står mitt i det är man så upptagen av skeendet att det inte finns något utrymme för oro.



Kind words produce their own beautiful image
in man’s soul. Everyone knows the pleasure of
receiving a kind look, a warm greeting, a hand
held out in time of need. And such gestures
can be made at so little expense, yet they
bring such dividends to the inventor.
The War Cry



Det är också intressant att se hur vänner reagerar på så olika vis. Allt från att ständigt finnas tills hands till fullständig tystnad. Ingen har reagerat på ett oväntat sätt. Jag är ledsen om jag berövat någon dennes sinnesfrid – har börjat förstå att cancer är något som berör människor mer än jag kunde ana.
Just därför att det för många är så skrämmande är det viktigt att se hur varje individ reagerar utifrån sina förutsättningar. Kommer osökt att tänka på den våren som jag tillbringade lång tid på en gynavdelning – där man inte alltid visste vad man skulle göra med mig. Min supra pubes fungerade inte riktigt som tänk, jag hade fruktansvärda smärtor varje gång jag öppnade den. Ingen kunde förstå varför, detta stod det inget om i handböckerna. Och det enklaste när man inte förstår något är att inte låtsas om det – alltså lät man mig vara med min smärta. En sköterska sa’ rent ut att hon tyckte det var svårt att vara hos mig när jag hade så ont. Då var det en lättnad när en av undersköterskorna var på avdelningen. Hon var den ruschiga stridbara sorten – hon tog helt resolut en stol och satte sig bredvid sängen när jag skulle tömma blåsan, och där satt hon utan ord eller åthävor tills det var över
.

Inga kommentarer: